Kvah Logotyp

Kompositörer:

Schumann, Chopin och Schubert

Medverkande:

Matti Hirvonen

Collaborative piano kallas den specialinriktning som Matti Hirvonen är professor i, både i Oslo, i USA och vid mästarkurser. Ackompanjatör kallades det förr, men ofta är pianisten vid sångaftnar och kammarmusik långt mer än så - definitivt när det är Matti, en av Sveriges mest kända. Men har du hört honom solo? Hur fungerar hans känsla för sångbarhet och balans mellan stämmor när han bestämmer helt själv?
Åt oss har han valt ett program med idel favoriter - sina egna men säkert även favoriter hos många i publiken. Robert Schumann och Frédéric Chopin, men också Franz Schuberts näst sista pianosonat. Med sina skiftningar mellan allvar, trots, vemod och glädje är den ett vittnesmål från Schuberts sista år, bara 31 år gammal men dödligt sjuk. Vad hör vi i musiken av hans känslor? Hur samverkar Matti med Franz över seklerna?

Program

Robert Schumann (1810—1856) - Papillons op 2,
Frédéric Chopin (1810—1849) - Tre mazurkor op. 59,
Impromptu nr 1 Ass-dur op. 29, Nocturne c-moll op. 48:1,
Ballad nr 3 Ass-dur op. 47

Paus

Franz Schubert (1797—1828) - Pianosonat nr 20 A-dur D959

Medverkande

Matti Hirvonen, piano

Mer information om artisten

matti-hirvonen-foto-emilie-kroon
Matti Hirvonen Foto: Emilie Kroon

Matti Hirvonen inriktade sig på pianoackompanjemang redan under studietiden och är idag allmänt ansedd som en av de ledande ackompanjatörerna i Skandinavien, men också hemmastadd i alla former av kammarmusik. Hans karriär fick sin början genom ett erbjudande att arbeta tillsammans med Elisabeth Söderström. Sedan dess har han konserterat med många kända sångare som Nina Stemme, Miah Persson och Ann Hallenberg. Som pedagog har han innehaft professurer i pianoackompanjemang och sångrepertoaren vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, Royal College of Music i London, Norges Musikkhøgskole i Oslo och Rutgers University i New Jersey, USA. Hirvonen har uppträtt på kända musikfestivaler runt om i världen, bland annat i Edinburgh, Aix-en Provence, Grafenegg och Schleswig-Holstein, och han framträder regelbundet i Wigmore Hall, Musikverein och Konzerthaus i Wien med flera. Han har också turnerat ett flertal gånger i Japan. Han har hållit mästarkurser för pianister och sångare vid Mozarteums sommarakademi i Salzburg, Cleveland Institute of Music, Det Kongelige Danske Musikkonservatorium, Sibelius-Akademin och vid Oxford Lied Festival. År 2014 tilldelades Hirvonen den kungliga medaljen "Litteris et Artibus" för sina framstående konstnärliga insatser inom svenskt musikliv. Hans senaste framträdande i Allhelgonakyrkan var vid festivalen 2019.

Länk till Mattis hemsidan på engelska

Programkommentar

Programkommentaren som PDF

”Ett önskeprogram för älskaren av romantisk pianomusik” skulle kunna vara en underrubrik till kvällens konsert om vi till romantiken också räknar Schubert, i övergången mellan klassicismen och romantiken.
Robert Schumann (1810-56) var utan tvekan en fullblodsromantiker och under sin uppväxt kluven till om han skulle bli författare eller musiker. Pianostudierna under tonåren skedde omväxlande med intensiv läsning av inte minst poeten Johann Paul Richter, som under pseudonymen Jean Paul kanske mer än någon annan kom att prägla det tidiga 1800-talets romantiska poesi i Tyskland. Schumann drömde själv om att bli författare och skrev också en del dikter och romanutkast under tonåren. Schumanns splittring beträffande sitt yrkesval blev ännu starkare efter faderns död 1826 då modern krävde att Schumann skulle överge sina konstnärliga planer och i stället utbilda sig till jurist. Han började också studera juridik men vantrivdes och bröt ganska dramatiskt med moderns vilja och började i stället studera piano hos den berömde pedagogen Friedrich Wieck, som sedermera så starkt motsatte sig äktenskapet mellan sin dotter Clara och Robert.

Schumanns kompositioner började publiceras under dessa år. De 23 första opusnumrerade verken, komponerade 1830-39, är samtliga skrivna för enbart piano och ”Papillons” op. 2 (1829-31) är ett av de tidigare mästerverken. Schumann har här påverkats av två av sina stora förebilder, musikaliskt av Schubert, och litterärt av Jean Paul. Utgångspunkten för ”Papillons” är en roman av Jean Paul, ”Flegeljahre” (ung. ”oansvariga år”). Romanen avslutas med en maskeradbal då de olika personerna möter varandra och likt fladdrande fjärilar (franska ”papillons”) deltar i ett maskspel som döljer vilka personerna verkligen är. Maskeradbalen bildar utgångspunkt för Schumanns komposition.
Papillons inleds med en kort introduktion på sex takter som följs av 12 danssatser av skiftande karaktär, några mycket korta. Nio av satserna är valser och två är polonäser, däribland den näst sista som är längre och mer utarbetad än de tidigare. I den avslutande satsen citeras en dans som sedan 1600-talet traditionellt brukade avsluta festligheter, den s.k. ”Grossvater-tanz” (”Farfar/morfars-dansen”). Mot slutet av satsen citeras det inledande introduktionstemat och till sist hörs avklingande klockslag som meddelar att festen är slut.

Att Polens genom tiderna mest kända tonsättare bär det franskklingande namnet Frédéric François Chopin (1810-49) förklaras av att Chopins pappa Nicolas som ung flyttade från Frankrike till Polen, där Fryderyk Franciszek föddes 1810. När Fryderyk sedermera flyttade från Warszawa till Paris valde han att förfranska sina förnamn.
Chopins musikaliska begåvning upptäcktes tidigt. Han hade redan under tonåren stora framgångar som pianist med konsertturnéer i bland annat Österrike, Tyskland och Frankrike. Schumann uppmärksammade i en berömd recension en av Chopins tidiga kompositioner med orden ”Hatten av mina herrar, ett geni!”. I slutet av 1830 lämnade Chopin Polen och bosatte sig i Paris, där han sedan huvudsakligen bodde fram till sin död.
Chopins pianospel beskrevs, trots en storartad teknik, som ganska behärskat, mycket lyriskt och utan de excesser som kunde utmärka många av dåtidens virtuoser. För Chopin var det också av största vikt att alla hans spelanvisningar noggrant skulle beaktas och det är tveksamt om någon annan kompositör i musikhistorien har blivit så misshandlad av andra pianister som Chopin när det gäller tempoval, tempoförändringar, dynamik etc.
Att pianot var Chopins instrument återspeglas i högsta grad i hans verklista, i samtliga verk ingår piano. Det begränsade formatet var Chopins styrka även om han också skrev ett mindre antal flersatsiga verk. Hans kompositioner illustrerar i hög grad Goethes ord ”Det är inom begränsningarna mästaren avslöjas”.
Trots att Chopin aldrig återvände till Polen så behöll han livet igenom mycket starka band till sitt hemland och dess folkmusik. Musikaliskt kommer detta kanske starkast till uttryck i mazurkorna, den verkform han oftast återkom till. Åren 1824-49 komponerade Chopin minst 69 mazurkor, varav 45 publicerades under hans livstid. Chopins mazurkor är gestaltade med utgångspunkt från dansens kännetecken med tydlig dansrytm och ofta förekommande upprepningar, antingen av ett motiv eller av en fras, men utöver dessa gemensamma drag har Chopin utformat varje dans på ett individuellt och fantasirikt sätt. Det hör vi inte minst i de tre mazurkorna op.59 från 1845: Nr 1 i a-moll (Moderato) inleds med en vacker och lugn melodi som leder över till en mer intensiv mellandel innan vi återförs till inledningens lugnare stämning. Nr 2 Ass-dur (Allegretto) har ett något snabbare tempo. Det vackra mazurkatemat presenteras utan stora kontraster fram till de avslutande takternas friare harrmonik. Nr 3 fiss-moll (Vivace) knyter an till en annan polsk folkdans, oberek, som dansas snabbare än mazurkan. Denna mazurka skiljer sig från de båda tidigare genom att den är längre och mer varierad när det gäller temposkiftningar och tonartsbyten.
Av Chopins fyra impromptun för piano är nr 4, ”Fantaisie-Impromptu”, det mest kända men även impromptu nr 1 i Ass-dur op. 29 från 1837 spelas ofta. Verket är tredelat med en snabb inledning och avslutning som omsluter en lugnare mellandel.

Som den romantiska pianonocturnens skapare brukar irländaren John Field (1782-1837) räknas, men Chopin utvecklade och förädlade formen. Av hans 21 nocturner betraktas ofta nocturnen i c-moll op.48:1 från 1841 som en av de finaste och känslomässigt rikaste. Den inledande något sorgsna melodin övergår efterhand i ett kraftfullare och mer dramatiskt avsnitt med oktavlöpningar i fortissimo innan det inledande temat återkommer och sedan klingar av.
Balladen för piano anses vara en musikform som Chopin skapade och de fyra balladerna skrivna 1835-42 tillhör hans mästerverk. Ballad nr 3 i Ass-dur op. 47 från 1841 inleds med ett sångbart tema som utvecklas och så småningom övergår i ett något rörligare avsnitt. Efterhand ökar tempot och dynamiken blir starkare fram till verkets klimax och avslutning.

Under sitt sista år i livet skrev eller fullbordade Franz Schubert (1797-1828) en närmast ofattbar mängd mästerverk. En sådan kreativitet berodde förmodligen på att Schubert var medveten om att slutet var nära och att han därför måste hinna gestalta så mycket som möjligt av all den musik han bar inom sig. Trots, eller kanske snarare på grund av, denna närhet till döden skrev han under hösten 1828 några av sina största mästerverk, däribland de tre sista pianosonaterna i c-moll, A-dur och B-dur.
Dessa tre sonater är skrivna i en traditionell fyrsatsig form med likartad uppbyggnad. Kvällens verk, pianosonat nr 20 i A-dur D.959 inleds med två forteackord med oktavsprång i basen. Detta tema utvecklas på ett nästan improvisatoriskt sätt och leder efterhand över till ett sångbart sidotema. Temabearbetningarna fortsätter inte bara i genomföringen utan också i återtagningen. Mot slutet av satsen stannar förloppet upp och det inledande temat hörs återhållsamt och lite dröjande, innan några avklingande arpeggion avslutar satsen. Andra satsen börjar med en vacker och lite vemodig melodi över en ackompanjerande 3/8-dels-bas, som kan leda tankarna till Schuberts sånger. En bit in i satsen skiftar stämningen plötsligt: tonartsbyten, snabba löpningar, drillar, ökad dynamik och häftiga ackord gör musiken mycket mer dramatisk, nästan tragisk. Vi återfinner sådana dramatiska utbrott också i andra långsamma satser hos Schubert, t.ex. i stråkkvintetten och i den ofullbordade symfonin. Mot slutet av satsen återkommer inledningens vackra melodi i varierad form.

Tredje satsen är ett snabbt och rytmiskt scherzo med en lugnare triodel. Den avslutande satsen är ett rondo med ett mycket vackert och sångbart tema som Schubert redan hade använt i ett tidigare verk, pianosonaten i a-moll D.537 från 1817. Detta tema, samt ett återkommande tretonsmotiv, genomsyrar satsen och varieras och bearbetas på en mängd olika sätt med tonartsbyten och dynamiska förändringar. Mot slutet av satsen upphör det melodiska flödet innan en kort coda avslutar med ett antal kraftfulla ackord som knyter tillbaka till första satsens inledande tema.

Allan Kanter